|
|
 Nils Nilsson har fyllt 90 år och firade sin födelsedag med ett välbesökt gästabud på NTO-lokalen i Sösdala. Nils Nilsson är välkänd inte bara i Tjörnarp utan i hela Höörs Kommun och utanför kommunen.
För några år sedan erhöll han Höörs Kulturpris för sina insatser och forskning i nom arkeologi och biologi. Nils stora intresse har varit forntidskunskap och växter både i naturen och i hans välodlade trädgård. Flera av de historiska artiklarna i Sockengillets utgivna böcker har Nils Nilsson som författare.
Nils Nilssons popularitet visades vid födelsedagsfirandet på NTO-lokalen. Merparten av släkten: Syster, 7 syskonbarn och 18 syskonbarnbarn hade samlats och framförde en hyllningssång på 11 verser, som omfattade allt som ”Morbror Nisse” genomfört, t.ex vers 6 som lyder:
En kulturperson utav rika mått – Slitit både med stort som smått – Tegelbruket fick bestå – Brydestuan likaså – Rätt Nisse fick fint pris – Hembygdsvän på alla vis.
Många vänner från Sockengillet, Höörs Församling och NTO deltog också i firandet. Nils Nilsson är fortfarande aktiv trots sina 90 år. Dagen efter gästabudet blev det kanotpaddling med syskonbarnen, nästa dag arkeologi-utgrävning och därefter en tur till fjällen i norra Sverige. Vi önskar Nisse Nilsson lycka till på färden.
 Av släkten fick Nils en fåtölj. Att sitta skönt i - när han får tid.
 Invid de blivande stationstorget i Tjörnarp har stått en väldig stubbe efter ett gammalt alm-träd. Här var avsikten att en staty, till minnet av den välkände Tjörnarpsprofilen Gustav Andersson, skulle växa fram. När arbetet påbörjades – se bilden – så konstaterades att sprickorna i trädet omöjliggjorde ett fortsatt konstnärligt arbete.
Men, bliven icke besvikna, ordföranden i Sockengillet, Bertil Jönsson, har lovat att konstnären kommer att genomföra arbetet, men baserat på en ekstock. Sålunda kommer en färdig staty av Gustav att finnas på plats på stubben senare under sommaren.
 Krybily Krybily är en röd trevlig villa vid sjökanten i Kyrkbyn på vägen mot Karlarp. (En del tror att det är i Karlarp, men det är faktiskt i byn Tjörnarp, alltså Kyrkbyn).
Villan byggdes 1918 för en musikdirektör Ekberg. Cirka 1928 köptes den av civilingenjör Anderson som hade ett företag, A W Andersons patentbyrå. Han gav villan namnet Krybily (”Kryp i lä”) och gjorde den till en semesteranläggning för sina anställda. En tennisbana anlades på en annan tomt. Dessutom köpte han mark på andra sidan om vägen och startade fjäderfäuppfödning. Grannen Sture Thörnquist skötte denna.
Ett fotoalbum som funnits kvar i huset visar glada sommargäster.
Men litet senare skall det ha uppstått en schism inom patentbyrån. Den slutade med att ingenjör Anderson köptes ut av medarbetarna och att han blev av med sitt företag. Sedan stängde han semesteranläggningen. ”Jag drev dem ur Paradiset”, lär han ha sagt.
Krybily använde han sedan bara för egen räkning. Under hans sista somrar på 40-talet lär han ha bott där alldeles ensam. Han dog 1949 och är begravd på Tjörnarps kyrkogård. På sockeln av ett vitt marmorkors står ”Civilingeniören A W Anderson”.
Hans initialer finns ännu kvar i namnet på företaget Awapatent. Enligt hemsidan grundades detta 1897 och är ”ett av Europas ledande konsultföretag inom immaterialrätt med mer än 300 medarbetare i tre länder”. Någonting om A W Anderson själv har jag inte hittat på hemsidan.
 Ingenjör Anderson vid Tjörnarps station
Den stora bagerikoncernen Pågen hette förr Påhlssons. 1878 startade Anders Påhlsson och hans hustru Mathilda ett bageri. Sedan dess har verksamheten vuxit enormt. Den som tog vid efter Anders och Mathilda var sonen Frans. Frans yngre bror Hilbert valde dock ett annat yrke och blev lantbrukare i Tjörnarp.
Hilbert Pålsson och hans hustru kom till Tjörnarp 1907 och bodde på Gunnarps Nygård, som då var en av Tjörnarps större gårdar. Han hade släktens entreprenörsanda. Förutom jordbruket drev han torvfabrikation, vilket måste varit lukrativt under första världskriget. För detta köpte han ytterligare en gård med mosse i Karlarp. Nils Nilsson har berättat om denna i boken ”Byar i Tjörnarp”.
Hilbert Påhlsson var drivande då elektrifieringen började i orten. I villan vid Gunnarps Nygård hade han kafferosteri. 1925 bar detta det stolta namnet ”AB Svenska Kafferosteriet”. Den sydländskt inspirerade villan ”Vita Svan” söder om Alfreda backe byggdes på en tomt som han köpte 1919.
Hans ekonomi lär senare ha blivit sämre. Det mesta av Gunnarps Nygård såldes i slutet på 20-talet till den statliga Egnahemsnämnden i Kristianstads län. Denna hade i början av 1900-talet till uppgift att dela större jordbruk i mindre, så att fler kunde få ”en egen torva”. Så blev också resultatet.
(20 år senare fick lantbruksnämnderna i uppgift att slå ihop mindre gårdar till ”rationella enheter”. Men det är en annan historia.)
Villan med kafferosteriet fick också en annan historia. Under kriget 1939-45 fanns här ett hem för judiska flyktingbarn, som flytt undan nazismen. Efter kriget var där ett läger för kvinnor från Norge. Om detta har vi dock redan haft en livlig debatt här på bloggen.
I Hans-Ivars tidigare inlägg om Alfred Johansson och Alfredabacken, så nämns också sonen Oskar Alfredsson. Oskar var en mycket omtyckt lantbrukare i Gunnarp, som med hästen Amalia och en bolstervagn utförde alla sorters körslor (transporter) för Tjörnarpsborna.
Ena dagen forslade han småskollärarinnans orgel till prästabonastället, när där ordnades tillfällig undervisning under småskolans reparation. Nästa dag körde han hem spillved som fina damen Selma Thorill samlat i Bokskogen. En annan dag levererade han ett lass gödsel till någons trädgård, allt i samma bolstervagn. För dessa små körslor fick Oskar någon enstaka krona.
Men en gång tjänade Oskar en betydande extraslant på ett märkligt sätt. Oskar hade en länge tid retat sig på att några grenar växte ut över vägen till hans gård och grenarna rev av höet från hans hölass. Oskar bad ägaren till skogen att såga av de värsta grenarna, men denne nekade till detta. Oskar tog då saken i egna händer och sågade av grenarna. Ägaren till skogen anmälde Oskar till polisen.
 Oskar Alfredsson gjorde en bra "affär". Oskar blev då åtalad och stämd inför tinget, som var Västra Göinges Häradsrätt i Hässleholm. Häradsrätten reste till Tjörnarp och höll förättning på platsen för det påstådda brottet, som troligen rubricerades som egenmäktigt förfarande. Domstolen dömde Oskar till böter. Tjörnarpsborna, som verkligen uppskattade Oskars tjänstvillighet och körslor med Amalia, samlade ihop pengar till böterna. Det insamlade beloppet översteg ”med råge” bötesbeloppet, enligt Oskar, som tyckte att han gjort en av sina bästa affärer rent ekonomiskt.
Min broder Bengt och jag, som bodde på gamla telefonstationen, där Oskar ofta körde förbi, passade på att få åka hästskjuts med Oskar och hans häst Amalia, som var en vacker skimmel med kuperad ”rumpa”. Vi åkte då efter Amalia i fullt trav vägen ned mot idrottsplatsen och mot Oscars ställe. Det var nedförsbacke och sanden yrde från vägen och hästens hovar. Oskar hade diktat en sång och han sjöng högljutt under färden för sin häst Amalia och för oss:
Tjo Amalia väck, väck, väck
Med dina skinkor och späck, späck, späck
Sen får du dansa hur du vill
Vill du så tar vi en polka till
Amalia är krubbebitare, men jag fann på råd, berättade Oskar en gång.
Hur då, frågade vi?
Jo, jag tog ett fårskinn och spikade det på foder-krubban med ullen uppåt!!
Hjälpte det?
Nej, Amalia åt upp skinnet och fortsatte att bita i krubban.
 ”Klockan tre nästa dag knackar jag på dörren till Tore Hedins kontor. Så hör jag hans röst:
– Stig in!
Tore Hedin tittar först på mig och sen på sitt armbandsur.
– Du är punktlig i alla fall även om du är en tjyv, säger han. Vet du vad detta är?
Det ligger en tjock bok på bordet framför Tore Hedin. Pappa har många böcker därhemma men så tjock som den här är bara en av pappas böcker och den ärvde han när farfar dog. Sten och jag brukar använda den som tyngd när vi tränar våra armmuskler.
– Det är en Karl den tolftebibel, säger jag.
– Du är en skämtare förstår jag, säger Tore Hedin. Men försök inte göra dig rolig på min bekostnad, det kan stå dig dyrt! Det här är Svea Rikes Lag och i den står det att den som ertappas för tjyveri kan dömas till tre års straffarbete. Hur ser du på detta?
När jag inte svarar blir det alldeles dödstyst. Tore Hedin tittar på mig men efter en stund fortsätter han.
– I ditt fall kan det finnas förmildrande omständigheter. Men det beror på dig själv. Eventuellt kan det finnas förmildrande omständigheter. Din ålder till exempel. Hur gammal är du?
– Nio år.
– Och du är inte straffad tidigare?
Jag skakar på huvudet.
– Svara ordentligt när jag förhör dig! Är du straffad tidigare eller inte? Ja eller nej?
/… /
Tore Hedin tar fram en brun läderportfölj, precis en sån som min pappa har när han går till läroverket. Men den här portföljen låter lite annorlunda, det kluckar så konstigt ur den på något sätt.
– I den här har jag något mycket användbart, säger Tore Hedin och öppnar väskan.
Ur portföljen tar han fram en liten yxa. Han lägger den på bordet.
– Det är ingen klyvyxa som du ser, Svante, det är min allt-i-allo-yxa. En sån behöver man ofta. Jag lånar normalt inte ut den men för dig tänker jag göra ett undantag. ”
ur Svante Körner: ”En sån härlig aptit!”
Köp boken här
Idag har Skånska Dagbladet en intervju med Svante Körner med anledning av hans bok Läs artikeln, den är trevlig! Men Tjörnarpsbloggen vill påpeka ett litet missförstånd i artikeln: Bernt Nilsson hade taxirörelsen, och det var hans bror Gunnar som la grunden till Tjörnarpsbuss!
Läs tidigare inlägg om boken här: En sån härlig aptit!
Kan någon identifiera platsen för detta betlass? Bilden kommer från samma samling av glasplåtar som ”Bageribilen”
Fina hästar! Tänk att djuren aldrig blir omoderna…
Titta noga, alldeles bakom axlarna på kusken ligger några byggnader. Och vem är mannen?
En av våra läsare, som är uppvuxen i Tjörnarp men inte bor här längre, skickade några bilder och bad Tjörnarpsbloggen om hjälp med identifiering. Det är gamla glasplåtar som någon hittat i ett hus de köpte.
Jag tittade länge. Noterade träskorna, den kasande klänningsfållen, flickans tunga händer – och telefonnumret på bilen: 68. Kvinnans ansikte föreföll mig bekant. Och huset – var har jag sett det?
Jag sände bilderna vidare till Tjörnarps egen levande historiebank Hans Ivar Svensson och fick svar inom en halvtimme:
Läs hela artikeln >>>
”Du kanske inte har hört talas om Boklidenkärringarna? Några veckor varje sommar bor de i det stora röda huset ovanför tennisbanan. De är tjocka och har stora klänningar med små röda, gula och blå blommor på. När solen skiner sitter de i långa rader på bänkarna vid badstranden. De sitter där i sina underklänningar och på huvudet har de fåniga hattar som är gjorda av Arbetet.
Men när blåbären och hallonen är mogna försvinner de från badstranden, då finns de istället överallt i skogen. De haltar omkring där med en björkkäpp i ena handen och en pappkartong i den andra. Och hur de än bär sig åt – för båda händerna är ju upptagna – så är alla blåbär och hallon puts väck.
– Boklidenkärringarna är som pirayor, säger kapten Winberg. Han bor i en sommarstuga inte långt från oss. I sin ungdom har han seglat jordklotet runt många gånger, det var på den gamla goda tiden. En gång när båten låg förankrad vid en flodmynning i Sydamerika trillade en av besättningsmännen i. När han kom upp till ytan igen lade han armarna runt en boj och det hördes ett förfärligt skrik ett kort ögonblick.
– Aldrig så länge jag lever kommer jag att glömma det skriket, säger kapten Winberg. Och aldrig glömmer jag vad vi sen fick se. När vi efter ett par minuter lyckades få upp honom fanns det inget alls kvar av kroppen under vattenlinjen. Bara skelettet, allt annat var uppätet.
Så nu vet du hur Boklidenkärringarna är och du förstår nog också varför Lasse och jag har grävt fallgropar i skogen. ”
sid 68-69 Svante Körner: ”En sån härlig aptit!”
Köp boken här
Här går man i skogen med hunden och tänker på annat. Kommer nån annan hundägare, jyckarna leker. Börjar man prata.
 Svante Körner - Jaså det är du som har Tjörnarpsbloggen, säger den andre där inifrån mössan, jag har skrivit lite om Tjörnarp.
-Jaha trevligt, svarar man. Du kanske vill skriva nåt i bloggen? Jag hjälper gärna till och kollar, stavning och sånt, om du vill.
Hjälpsam som man är. Och mån om det lokala kulturlivets blomstring.
Den andre säger inte mycket mer om det, men dan efter ligger boken i postlådan, insvept i en plastkasse.
Jag börjar läsa En sån härlig aptit! som Svante Körner har skrivit och själv låtit trycka.
Jag överväldigas av två starka känslor. För det första: stor glädje över den underbara bok han skrivit. Och samtidigt en gruvlig skam över mitt överlägsna sätt att bemöta denne fullfjädrade författare.
Svante är en begåvad författare som dessutom är ödmjuk. Så han förlåter mig direkt. Och berättar att han skrivit boken som sorgearbete efter sina båda föräldrar och mest tänkt att familj och bekanta skulle läsa den.
 Den här boken förtjänar en långt större spridning. Det var längesedan jag läste något så här bra, roligt och samtidigt gripande som denna barndomsskildring. Och i detta huset läses det mycket, tro mig.
Svante Körner är en gudabenådad humorist som elegant hanterar understatements både i det farsartade och i de avgrunder av svärta som skrönorna balanserar på. Berättelsen handlar om hans uppväxt i Växjö och Tjörnarp, där familjen hade sommarhus. Den är varm och kärleksfull utan att vara sentimental. Den är rå och frispråkig utan att vara utlämnande. Den innehåller dessutom många dokumentärt värdefulla skildringar av Tjörnarp på 50-talet, bl a när den 9-årige Svante utsätts för utpressning av Tore Hedin som just är i färd med att kvalificera till epitetet ”massmördare”.
En sån härlig aptit! bär också ett viktigt kännetecken på stor berättarkonst: den lämpar sig utmärkt för högläsning. Så stäng av TV:n, kryp upp i soffan och känn på hur det är när orden får makt att förtrolla.
Läs några utdrag ur boken här.
Köp boken här.
/CC
Det kom ett vykort till Tjörnarpsbloggen från Stockholm:
”Bilden på vykortet är troligen tagen vid Kyrkstigen, dvs den gång- och cykelstig som gick mellan smedjan i byn och Kyrkbyn, och med tanke på den tekniska kvalitén i bilden troligen tagen någon gång vid förra sekelskiftet.
Många funderingar far genom mitt huvud när jag ser på bilden; varför sitter han där? Att det är en söndag får väl tas för givet eftersom han är uppklädd i bästa gåbortsstassen. Det kan väl i och för sig vara en hitrest från Lund eftersom man med viss fantasi kan få det till att han bär en studentmössa. I så fall kanske en botanikstuderande som begrundar Bokskogens biologiska mångfald. En söndagsledig ortsbo är nog ändå det mest troliga. Den vita mössan skulle i så fall kunna förklaras med att han satt ett vitt sommarkapell på vegamössan, söndagen till ära.
Vad gör han? Är han på väg till högmässan i kyrkan och tar han en välbehövlig paus efter att ha kämpat sig upp för den branta backen? Och sitter han och begrundar livets förgänglighet som en förberedelse inför mottagandet av gudsordet? Eller sitter han kanske och tänker tillbaka på gårdagens fröjder? Dansbanan i – och med det talande namnet – Bokskogen skulle väl i och för sig inte byggas förrän något decennium senare. Men hade den funnits hade han säker varit där och svängt sina lurviga. Hade han i så fall träffat en ny eller rent av en gammal kärlek och är det henne han sitter och tänker på?
Det är många tankar som ett gammalt vykort kan sätta igång. Men svaren får vi naturligtvis aldrig och tur är väl det. Hade vi svaren, hade vi inte fått ägna oss åt den stund av fantasiflykt som kortet nu bjöd oss på.
Om mina barn-barns-barn någon gång i framtiden skulle få tag i en av mina nutagna digitalbilder med ett liknande motiv, skulle de få det tusan så mycket tråkigare. Genom att högerklicka på bilden skulle de ju få nästan allt (tidpunkt, GPS-koordinater, exponeringsdata mm) serverat på fat och inte få uppleva tjusningen i att fritt få fantisera över vad en bild föreställer och vilken historia den berättar.”
Göran Jönsson, f d Tjörnarpsbo
 Gerda Ohlsson
Hennes dotter berättar:
”Barnmorskan Gerda Ohlsson, f. Martinsson, i Södra Sandby 1896, var efter sin utbildning till barnmorska 1926 anställd i Tjörnarp på 1920- och 30-talen. Hon var gift med Arvid Ohlsson, som ägde Gunnarpsgården.
Barnmorskans uppgift förutom att bistå vid förlossningar var även att anmäla nyfödda barn till församlingens kyrkoherde.
På den tiden var Erik Göransson kyrkoherde. Han var ungkarl. Gerda Ohlsson ringde ett år till kyrkoherden i januari och meddelade att en familj hade fått barn. Samma år fick familjen åter barn i december. När hon då ringde om detta svarade han: ”Ja, det har fru Ohlsson redan anmält i januari.” ”Ja, det är riktigt, men detta är ett nytt barn.” Varefter kyrkoherden undrade: ”Kan det låta sig göra?”
Jag vet inte om mor undervisade kyrkoherden om hur det var möjligt.”
Berättat av Karin Andersson, född Ohlsson.
Med musik av Skånes Järnbanekapell och dans på bryggan vid Tjörnarpssjön intill Södra Stambanan firade Tjörnarpsborna järnvägens ankomst till Tjörnarp för 150 år sedan. Just den 18 juli 1859 öppnades sträckan Höör-Sösdala och Tjörnarp fick tågstopp och även en station ett antal år senare. Hela sträckan Höör – Hässleholm öppnades 1860.
Ordföranden i Tjörnarps Sockengille hälsade förväntansfulla Tjörnarpsbor samt Skånes Järnbanekapell välkomna och berättade lite om Järnvägens och stationens historia i Tjörnarp. Han hoppades också på ett nytt tågstopp i Tjörnarp inom de närmaste 2-3 åren.
 Kapellmästaren för Järnbanekappelet berättade att det finns väldigt mycket musik med anknytning till Järnvägen både i Sverige och andra länder. Detta visade sig också i de musikarrangemang som framfördes. Kapellet framförde också flera dansvänliga låtar och dansparen svävade fram över dansgolvet och prövade sina danstalanger i såväl vals som hambo.
En blivande brudgum, som just firade sin svensexa tog också tillfället i akt och lärde sig valstakt inför bröllopsvalsen med benägen hjälp av en frivillig danslärarinna med elegant danskunskap. 
På lördag den 18 juli 2009 är det 150 år sedan stambanan kom till Tjörnarp och de första tågen tuffade fram på sträckan Höör – Sösdala med tågstopp i Tjörnarp.
DET SKA VI FIRA!
På lördag kl 15 kommer Skånska Järnbanekapellet till Solbryggan vid badplatsen i Tjörnarp och spelar upp till dans och berättar om järnvägen. Fritt inträde.
Sedan marcherar vi med musik på Strandpromenaden till Bokhällan, där det blir utställning om Järnvägen och Gamla Tjörnarp. Besök utställningen och Kafé Stinsen, där kaffe serveras. Det blir tipsrunda via Blomsteraffären, Thaimat och gamla station till Bokhällan, där tipskupongen lämnas kl 17.
Kom och fira att vi under mer än 100 år haft station i Tjörnarp!
Nu kämpar vi för ett nytt Tågstopp i Pågatåg Nordost projektet.
Varmt välkomna till vårt jubileum önskar Sockengillet!
Pensionärsföreningens läse- och kulturcirkel i Tjörnarp har under våren studerat gamla böcker och skrifter från Tjörnarp. Därmed har man också fått god kunskap om de olika byarna i Tjörnarps socken och om de människor, som levde och verkade där under gången tid. Som avslutning på läsecirkeln och för att ytterligare förkovra kunskaperna om bygden, så besökte gruppen några av Tjörnarps kulturattraktioner, bland annat Paradisets Ängder.
 Samling framför stenvalvet, som framlidne bonden och geologen Gustav Andersson byggt vid infarten till sin gård. De vackra markerna invid Korsarödssjön var bonden Gustavs Anderssons favoritplats och döptes av honom till Paradisets Ängder. Det var här han gjorde sina geologiska fynd, som ändrade tideräkningen miljontals år.
Gustavs gård bebos numera av Magnus och Jesper, som vid besöket berättade om den gamla gårdens historia.
Färden gick sedan till Brydestuan i Ella by, där de kulturella auktoriteterna Lena, Ingvar och Nils berättade om rekonstruktionen av den gamla brydestuan. Inga Persson berättade om gamla tiders linberedning.
 Brydestuan är byggd som en backstuga med ett grönskande jordtak, som vilar på ett stenvalv enligt stenbroteknik med samma utseende som stenvalvet på övre bilden.
På måndagseftermiddagen den 30 mars 2009 kallades Brandkåren till Tjörnarps badplats. Omklädnadspaviljongen stod i ljusan låga och rökmolnen syntes över samhället. Polis kom också till platsen och spärrade av området för teknisk undersökning. Tågtrafiken på den närbelägna Stambanan stoppades när branden var som värst.
Paviljongen bestod av omklädnadsrum för herrar och damer, ett kioskutrymme, toalett samt förråd för den tidigare bedrivna simundervisningen. Nästan alltsammans är förstört av branden, liksom flera sektioner av den intilliggande badbryggan.
Det finns ingen indragen elektricitet eller annat, som rimligen kunde föranleda branden. Mycket talar för att branden är anlagd. Vid ett tidigare tillfälle har någon eldat på trägolvet i ett av omklädningsrummen. Branden i toaletten har anlagts i toalettunnan. Tjörnarps badplats är den enda i Höörs Kommun som har en liknande paviljong. I slutet av 1960-talet lät Tjörnarps Försköningsförening bygga paviljongen. Framlidne Byggmästaren Albert Olofsson var entreprenör och till sin hjälp hade han Kurt Truedsson, som fortfarande är verksam, bland annat i Tjörnarps Sockengille.
Tjörnarps Sockengille som efterträdde Försköningsföreningen har under många år haft tillsyn till badplatsen efter överenskommelse med Fritidsförvaltningen i Höörs Kommun.
2008 gjordes en genomgripande reparation genom Kommunens försorg, då paviljongen fick nytt tak och delvis nya väggar. Väggarna är nu kolnade rester efter branden.
Många är de Tjörnarpsbor som förknippar sin barndom med fina minnen från Badplatsen, där man lärde sig simma och dyka och där man också dansade kring midsommarstången eller deltog i sjöfesten med kanot-, sim- och roddtävlingar. Nu är idyllen förstörd och vi är många som är väldigt ledsna över att detta har hänt.
God eller ej. Den gamla tiden när Tjörnarp var egen kommun tog slut 1952. Då fördes vi tillsammans med Norra Mellby, Häglinge och Brönnestad till Sösdala storkommun.
Nedan ser vi ”Sammanläggningsdelegerade” inför detta i Sösdala hotells praktfulla festsal. 
Närmast vid bordändan syns Tjörnarps representanter. Till höger Henning Hennerup och till vänster Sigfrid (Sigge) Herrlin.
Henning Hennerup hade då varit kommunalordförande i uppåt 10 år. Han hade kommit till Tjörnarp i mitten på 30-talet och köpt Tjörnarpsgården. Denna kom sedan i stor utsträckning att styckas till tomter. Som kommunalman kom han också att arbeta med planfrågor, som blev viktiga för samhället. Vid sammanslagningen slutade han som kommunalman.
 Sigge Herrlin fortsatte. Han kom att uppleva att det behövdes ytterligare en sammanslagning av kommuner. Då fördes Tjörnarp till Höör. Bilden här visar ett utsnitt av en bild av Sösdalas första kommunalfullmäktige. Man kan inte undgå att se vem Sigge är.
Sigge Herrlin var skomakare. När folk ej längre halvsulade och klackade skor utan köpte nya, blev han kommunalman på heltid. I telefonkatalogen stod han som ”vattenverkskötare. Ibland kallades han Tjörnarps borgmästare. Han sägs vara den som ställde om att en gammal mosse fylldes igen och blev ”Röda torg”. För länge sen har jag hört det kallas ”Siggelins torg”. Vore inte Sigge Herrlins torg ett bättre namn än Röda torg?
HIS
För inte särskilt länge sedan, ca 57 år, var Tjörnarps socken en egen kommun. Den sköttes av förtroendemän. Kommunala tjänstemän fanns inte. Närmaste översåtar fanns på länsstyrelsen i Kristianstad.
Den främste förtroendemannen var kommunalordföranden. Astrid Lindgren har skrivit att Emil i Lönneberga blev kommunalordförande som vuxen.
I min barndom hette kommunalordföranden i Tjörnarp Carl Andersson. Liksom Emil var han uppvuxen på en lantgård. Likheterna i övrigt var nog inte stora. Carl Andersson blev byggmästare. Hans noggrannhet var omtalad. 
Förtroendet för Carl Andersson var stort. Han var nämndeman (som äldste vid häradsrätten bar han titeln häradsdomare). Kommunalordförande innebar att vara ordförande i kommunalnämnden, men han höll också i fattigvårdsstyrelsen, taxeringsnämnden m fl nämnder. Skytteföreningen, försköningsföreningen m fl ägnade han sig åt. Redan 1916 blev han disponent för stärkelsefabriken.
Han var Karl Georg Anderssons och Bengt Hembergs far.
Kommentarer emotses.
|
|
Bloggstatistik 0803-0901: 14.550
|
Nils Nilsson har fyllt 90 år och firade sin födelsedag med ett välbesökt gästabud på NTO-lokalen i Sösdala. Nils Nilsson är välkänd inte bara i Tjörnarp utan i hela Höörs Kommun och utanför kommunen. 
Senaste kommentarer