Tjörnarpsbloggen går naturligtvis på den numera traditionella tryffelfesten på Ringsjö Wärdshus på trettonafton tisdag 5/1.
Nån mer som ska dit? Hör av er om ni vill dela taxi.
|
|||||
|
Tjörnarpsbloggen går naturligtvis på den numera traditionella tryffelfesten på Ringsjö Wärdshus på trettonafton tisdag 5/1. Marken har mjuknat igen. Nu går det åter att träna tryffelsök. Någon tryffel finns förstås inte den här årstiden – även om det vore så att den växte här. Så vad gör en stackars tryffelhund som inte vill bli ringrostig? Man får hitta surrogat.
Godiset får ligga över natten i tryffeloljan. På promenaden tar jag med mig markeringspinnarna. Det är vanliga kinesiska ätpinnar som jag målat i änden, för att lättare se dem i skogen. Jag har dem i två olika färger. Jag har också tryffeljärnet med mig. I Italien tillverkas de mest utsökta tryffeljärn i olika former och material, mer eller mindre utsmyckade. I brist på sådana duger det bra med ett vanligt maskrosjärn. Det kan tyckas fånigt att ta tryffeljärn med ut när man vet att det ändå inte finns nån tryffel. Men lagotto-hundar är vanedjur. De vill ha ritualer. Det är bra att ha med sig ett redskap som förknippas enbart med tryffelsök och inget annat. Det blir en inlärd signal för hunden vad det är som gäller och hjälper den att fokusera på uppgiften. Många använder i stället ett speciellt halsband, eller ett band om halsen, för att skapa en sådan signal. Man ska förstås gräva ner godbitarna så att hunden inte ser det. Antingen passar man på medan hunden springer före. Eller så tar man en promenad utan hund, en stund innan. Jag brukar gräva ner tryffelgodiset nära ett träd. Så sätter jag markeringspinnen på andra sidan om tryffeln. Då vet jag att tryffeln ligger mitt emellan trädet och pinnen. Det är inte bra att ställa pinnen precis intill, då lär sig hunden kanske att söka vid pinnen i stället för där doften ger honom signal. Men luktar inte hunden pinnarna? Mina händer på dem och även doftämnen från tryffeloljan? Jo det kan den göra. Men för att avleda hunden från att söka pinnar i stället tryffel, så har jag pinnar i två olika färger. Den ena färgen får bli dummies, dvs blindpinnar som inte markerar någon tryffel. Det är bara jag som vet vilka de är för hunden ser inte skillnad på färgerna. Jag gräver ner godbitarna på olika djup beroende på hur svårt jag vill göra det. I början ligger de alldeles i ytan, kanske med bara några löv över. Efter hand som hunden blir säkrare gräver jag djupare. Tryffeln, eller tryffelsurrogatet, får ligga minst en halvtimme. Ibland blir de liggande till nästa dag. Går man en långpromenad kan man gräva ner på vägen bort och söka på hemvägen. I första omgången gäller det att lära hunden att hitta tryffeln. När han gör det får han belöning från min ficka. Efter hand gäller det sedan även att lära hunden hur den ska markera sitt fynd. Kanske genom att skälla, eller bara sitta ner och gläfsa. Kanske vill man lära hunden att gräva, men det ska i så fall vara under övervakning för tryffeln ska ju inte skadas. En sak måste hunden absolut lära sig – att inte äta upp tryffeln. Om ni nu hittar enstaka kinesiska ätpinnar stående i terrängen – låt dem stå kvar. Då är det vi som har missat den tryffeln och vi kommer tillbaks imorgon och tar den. Har ni en hund som går fram och börjar flåsa och gräva runt pinnen – grattis! Då har ni en hund med tryffeltycke och det är bara att sätta igång med finslipningen. Tryffel växer under jorden, ibland alldeles i ytan, ibland flera dm ner. Endast när den är mogen avger den sin karaktäristiska doft. Det är då, och endast då, den kan skördas. Det görs med hjälp av hundar (även om det finns människor som har så känsligt väderkorn att de ibland kan känna doften av mogen tryffel under markytan). Man ska inte ge sig till att gräva med redskap. Dels förstör man de fina rottrådar som tryffeln växer på. Dels mognar tryfflarna i olika omgångar på samma träd. Väl upptagen ovan jord avbryts mognadsprocessen, så att skörda omogen tryffel är en dålig idé.
De flesta hundraser kan tränas att bli tryffelhundar. Viktiga egenskaper är uthållighet, god kommunikation med föraren och låg jaktinstinkt. Vallhundar och sökhundar som labrador och schäfer används ofta. Sveriges främsta tryffelforskare, Christina Wedén, har två springer spaniels.
Den italienska vattenapportören lagotto romagnolo är en gammal ras som sedan 150 år avlats speciellt för att söka tryffel. Även bland dem varierar förmågan och det finns enstaka lagotto som inte är ett dugg intresserade av tryffel. Förr användes lagotton som vattenapportör och till jakt på sjöfågel i deltaområdena i Nordöstra Italien. När utdikningarna för att stoppa malarian tog vid blev hundarna arbetslösa och rasen omskolades till att söka den värdefulla tryffelsvampen. Först 1995 kom de första exemplaren av lagotto till Sverige. Lagotton ser ut som ett slags vildpudel. De är smidiga och viga. De är vita, bruna, grå eller aprikosfärgade, men aldrig svarta. De kan vara enfärgade eller fläckiga. De fäller inget hår, utan måste i stället klippas regelbundet. Lagotton har fantastiskt väderkorn och stor arbetsförmåga. De är rustika, envisa och mycket lättlärda (lär sig bus lika snabbt som annat). De fyra lagotto som ingår i Tjörnarps tryffelprojekt kommer alla från samma uppfödare, Risung på Gotland. Barry, Calle och Cerce är helsyskon. Robin är en vecka yngre och kommer från en annan kull. På Risungs gård har de också fått sin grundträning i tryffelsök, och från Risung köper vi den tryffel som vi använder vid träningen. Den som är intresserad av lagotto romagnolo kan få veta mer genom Svenska Lagotto Romagnolo-klubben. Inofficiell Skånespecial för Lagotto Romagnolo. Förfrågningar ring Martin Nilsson 044-852 62 eller Mia Nilsson 0703-24 05 77 Eller maila Martin: mamn_4@hotmail.com Mia: mia@krullotott.se
Man kan köpa färdiga tryffelplantor från plantskolor i Frankrike eller Italien. Det är alltså små plantor av ek eller hassel. De är då ett år gamla och har drivits upp i strikt steril laboratoriemiljö, för att utesluta konkurrerande sporer. Tryffelmyceliet är certifierat innan plantan sänds iväg. Man kan se det i mikroskop. Man klipper av några av de tunnaste rötterna från plantan.
Så här ser myceliet ut i mikroskop:
De mörka knopparna är tryffelmyceliet. Det ljusa gula är rottråden från (i det här fallet) en ekplanta. Bilderna är tagna genom ett mikroskop vid en tryffelkurs i Tjörnarp i maj 2007. Kursen hölls av Christina Wedén, Sveriges främsta tryffelkännare, som doktorerat på tryffel på Uppsala universitet.
Man kan naturligtvis prova att okulera själv. Det lär inte vara lätt eftersom vår omgivning vimlar av miljontals konkurrerande sporer. Till och med i kranvattnet finns det sporer. Att få ekollon att gro är inte så svårt. I odlingssubstratet blandar man sedan ner lite mos från en mogen tryffel man kört i mixer. Men sedan gäller det att hålla plantan fri från invasion av andra sporer. Efter ett år bör det gå att se tryffelmyceliet i mikroskop. Därefter kan plantan sättas ut i sin optimala växtmiljö. Tryffel går att odla. Det blir exakt samma sorts tryffel som den vilda, bara med den skillnaden att man har träden samlade och kan skydda dem mot vildsvin och andra djur. Det blir naturligtvis också enklare att skörda. Den tryffel som odlas i Sverige (fr a på Gotland, sedan 7 år tillbaka) är den svarta tryffeln, tuber aestivum. Man bör ha ett stycke mark som är mager och kalkrik. PH-värdet ska vara över 7. Man kan kalka upp för att kompensera för kalkbrist. Marken ska vara väldränerad. Finns det bökande vildsvin eller annat vilt som äter plantor måste man hägna. Så här såg tryffelodlingen ut i Tjörnarp i höstas. Plantorna är 2 år gamla.
Man brukar plantera varann rad ek och varannan rad hassel. Hassel växer lågt och brett och mognar lite tidigare. Eken växer mer på höjden. Tryffeln växer i symbios med trädet och har som uppgift att skaffa den näring som trädet inte själv lyckas tillgodogöra sig. Man ska alltså inte gödsla – då förstör man själva livsuppgiften för tryffeln. Under tillväxtperioden ska man hålla ogräsfritt runt plantorna. Är det extrem torka kan man behöva vattna. Det tar mellan 5 och 7 år innan man kan börja skörda. Sedan ger träden, under de rätta omständigheterna, skörd av tryffel så länge de lever. Tryffelprojektet i Tjörnarp har nu pågått i 2 år och det har hänt en hel del. Vad svarar man då på frågan om det finns tryffel i Tjörnarp? -Ja det finns tryffel i olika former i Tjörnarp: inköpt från Gotland, på burk från Italien, och på tillväxt i odlad form under marken. -Vild tryffel, däremot, har man inte hittat i Tjörnarp. Och det är osannolikt att det finns någon eftersom pH-värdet i jorden är för lågt här. För att tryffel ska växa krävs pH över 7, och det kan man åstadkomma i en odling genom att kalka upp marken. Men att vild tryffel växer på andra håll i Skåne är mycket troligt. Den tryffel det kanvara fråga om är tuber aestivum, den s k svarta tryffeln som också kallas ” Bourgognetryffel”. Det är den man har funnit på Gotland och senast även på Öland. Den gotländska svarta tryffeln har vid blindtest visat sig ha precis samma höga kvalitet som den franska. Den växer på mager kalkrik mark, i symbios med ek eller hassel. Vinterklimatet bör vara milt, för mognande tryffel tål inte tjäle. Skånes jordmån, flora och klimat borde, på sina ställen, ge samma goda förutsättningar för tryffel som på Gotland och Öland. Var ska man då leta? - På kalkrik mark Och hur letar man?
Tryffelprojektet i Tjörnarp drog igång 2006, när Tjörnarpsföretagarna fick för sig att det fanns likheter mellan Gotland och Skåne. Om vild tryffel kan växa på gotländsk ek och hassel, varför kan inte vild tryffel växa på samma träd i Skåne? Tjörnarpsföretagarna sökte pengar, först från länsstyrelsen, sedan från Sparbanksstiftelsen Skåne. Först för att göra studiebesök på Gotland och lära sig om utvecklingen där. Sedan starta upp något liknande här i Tjörnarp. I januari 2009 finns i Tjörnarp över 300 tryffelträd, hälften ek, hälften hassel. Vi har också 4 st tryffelhundar, lagotto romagnolo, födda sommaren 2007 och utbildade både på Gotland och i Skåne på specialiserat tryffelsök. På Justinas kan man köpa importerade italienska tryffelprodukter i väntan på att den skånska ska växa till sig. I Tjörnarp har vi haft flera kurser och seminarier om tryffelsök och tryffelodling. Tryffel har kommit att ingå i festmaten och vi har tagit initiativ till att det varje trettondagsafton firas stor tryffelmiddag på Ringsjö Wärdshus. Sist men inte minst har tryffelgrisen Carmen bidragit till att sätta både tryffel och Tjörnarp på kartan. Här på Tjörnarpsbloggen läggs efterhand in olika artiklar som anknyter till tryffel. Klicka på Tryffel i menyraden överst så kommer alla tryffelartiklar upp i datumföljd.
Att tävla i att leta tryffel med hund är populärt i Italien, men har hittills aldrig gjorts i något annat land. Inte förrän i september 08 då ett par lagotto-hundar från Tjörnarp åkte till Gotland och Sveriges första tryffeltävling i Rute. Det var den gotländska trion Ulla Berglund, Camilla Bäckman och Jane Ekström som arrangerade tävlingen. Tjörnarps lagottohundar kommer från Ullas och Claes Berglunds kennel Risung så naturligtvis ville de att vi skulle delta. Anita Ejup med Calle och jag med Barry åkte med färjan och anlände mitt i natten till vårt boende på det trevliga Puttersjaus, en gammal gotländsk gård som renoverats till bed & breakfast. Där möttes vi av i runt tal 15 lagottor.
Helgen var uppdelad med en inofficiell utställning på lördagen och tryffelhunds-prov på söndagen. Hela arrange-manget gick av stapeln på Risungs gård. Lammstallet hade iord-ningställts för att 36 hundar skulle kunna bedömas av domare Ann-Chatrine ”Ankan” Edoff. I Juniorklass där våra hundar tävlade kom Barry på andra och Calle på fjärde plats. Efter utställningen var det inte så viktigt längre att hundarna skulle vara rena och vackra, så vi åkte till stranden för att rasta dem. Vilken häftig syn att se en hel dröse lagotto rulla runt i den blöta sanddyngan så det stod härliga till! Söndagen inleddes med en genomgång om hur provet skulle genomföras, under ledning av de italienska domarna Ferdinando Bassi och Romano Ravagli. Provet var indelat i två klasser: tävlingsklass och öppen klass. De som ställde upp i tävlingsklass var garvade gotlandshundar med flera tidigare uppgrävda kilon i bagaget. I öppen klass fanns de s k fastlandshundarna där de flesta aldrig ens sett en tryffel.
Båda klasserna genomfördes likadant där varje hund hade en egen ruta att genomsöka. I denna fanns, förutom den naturligt växande gotländska vilda tryffeln, även fyra nergrävda tryfflar, detta för att alla skulle ha samma möjligheter. Alla i tävlingsklassen blev som väntat godkända tryffelhundar och vann gjorde Roma Tartuffs Cesario, ägd av Agneta Nordström. Barry och jag ställde upp i öppen klass. Han letade och han hittade, vilket gjorde att han blev godkänd som tryffelhund med omdömet från domare Romano att vi ”borde bo i tryffelland”. Vann i denna klass gjorde Barrys bror, Lidingöboende Pucko, som hittade så mycket som sju tryfflar – men så har också hans matte och husse gård med tryffelmark på Gotland. Ingela Hecktor
Även lagotto-hundar från andra ställen än Tjörnarp är förstås välkomna, men för alla gäller att man måste anmäla sig i förväg. Anmälan och mer info genom ingela.hecktor@gmail.com Plats: Tjällaren |
|||||
|
Copyright © 2010 Tjörnarpsbloggen - All Rights Reserved |
|||||
Senaste kommentarer