Marken har mjuknat igen. Nu går det åter att träna tryffelsök.
Någon tryffel finns förstås inte den här årstiden – även om det vore så att den växte här. Så vad gör en stackars tryffelhund som inte vill bli ringrostig? Man får hitta surrogat.
Jag lägger små bitar av hundgodis i en liten burk och droppar på tryffelolja. Robin gillar ost, så det är vad jag oftast tar. En hård sort som inte kladdar. Han älskar också torkad lever, som jag själv lagar till och förvarar i små plastpåsar i frysen.
Godiset får ligga över natten i tryffeloljan.
På promenaden tar jag med mig markeringspinnarna. Det är vanliga kinesiska ätpinnar som jag målat i änden, för att lättare se dem i skogen. Jag har dem i två olika färger.
Jag har också tryffeljärnet med mig. I Italien tillverkas de mest utsökta tryffeljärn i olika former och material, mer eller mindre utsmyckade. I brist på sådana duger det bra med ett vanligt maskrosjärn.
Det kan tyckas fånigt att ta tryffeljärn med ut när man vet att det ändå inte finns nån tryffel. Men lagotto-hundar är vanedjur. De vill ha ritualer. Det är bra att ha med sig ett redskap som förknippas enbart med tryffelsök och inget annat. Det blir en inlärd signal för hunden vad det är som gäller och hjälper den att fokusera på uppgiften. Många använder i stället ett speciellt halsband, eller ett band om halsen, för att skapa en sådan signal.
Man ska förstås gräva ner godbitarna så att hunden inte ser det. Antingen passar man på medan hunden springer före. Eller så tar man en promenad utan hund, en stund innan.
Jag brukar gräva ner tryffelgodiset nära ett träd. Så sätter jag markeringspinnen på andra sidan om tryffeln. Då vet jag att tryffeln ligger mitt emellan trädet och pinnen. Det är inte bra att ställa pinnen precis intill, då lär sig hunden kanske att söka vid pinnen i stället för där doften ger honom signal.
Men luktar inte hunden pinnarna? Mina händer på dem och även doftämnen från tryffeloljan? Jo det kan den göra. Men för att avleda hunden från att söka pinnar i stället tryffel, så har jag pinnar i två olika färger. Den ena färgen får bli dummies, dvs blindpinnar som inte markerar någon tryffel. Det är bara jag som vet vilka de är för hunden ser inte skillnad på färgerna.
Jag gräver ner godbitarna på olika djup beroende på hur svårt jag vill göra det. I början ligger de alldeles i ytan, kanske med bara några löv över. Efter hand som hunden blir säkrare gräver jag djupare.
Tryffeln, eller tryffelsurrogatet, får ligga minst en halvtimme. Ibland blir de liggande till nästa dag. Går man en långpromenad kan man gräva ner på vägen bort och söka på hemvägen.
I första omgången gäller det att lära hunden att hitta tryffeln. När han gör det får han belöning från min ficka. Efter hand gäller det sedan även att lära hunden hur den ska markera sitt fynd. Kanske genom att skälla, eller bara sitta ner och gläfsa. Kanske vill man lära hunden att gräva, men det ska i så fall vara under övervakning för tryffeln ska ju inte skadas.
En sak måste hunden absolut lära sig – att inte äta upp tryffeln.
Om ni nu hittar enstaka kinesiska ätpinnar stående i terrängen – låt dem stå kvar. Då är det vi som har missat den tryffeln och vi kommer tillbaks imorgon och tar den. Har ni en hund som går fram och börjar flåsa och gräva runt pinnen – grattis! Då har ni en hund med tryffeltycke och det är bara att sätta igång med finslipningen.



Senaste kommentarer