I Hans-Ivars tidigare inlägg om Alfred Johansson och Alfredabacken, så nämns också sonen Oskar Alfredsson. Oskar var en mycket omtyckt lantbrukare i Gunnarp, som med hästen Amalia och en bolstervagn utförde alla sorters körslor (transporter) för Tjörnarpsborna.
Ena dagen forslade han småskollärarinnans orgel till prästabonastället, när där ordnades tillfällig undervisning under småskolans reparation. Nästa dag körde han hem spillved som fina damen Selma Thorill samlat i Bokskogen. En annan dag levererade han ett lass gödsel till någons trädgård, allt i samma bolstervagn. För dessa små körslor fick Oskar någon enstaka krona.
Men en gång tjänade Oskar en betydande extraslant på ett märkligt sätt. Oskar hade en länge tid retat sig på att några grenar växte ut över vägen till hans gård och grenarna rev av höet från hans hölass. Oskar bad ägaren till skogen att såga av de värsta grenarna, men denne nekade till detta. Oskar tog då saken i egna händer och sågade av grenarna. Ägaren till skogen anmälde Oskar till polisen.
Oskar Alfredsson gjorde en bra "affär".
Oskar blev då åtalad och stämd inför tinget, som var Västra Göinges Häradsrätt i Hässleholm. Häradsrätten reste till Tjörnarp och höll förättning på platsen för det påstådda brottet, som troligen rubricerades som egenmäktigt förfarande. Domstolen dömde Oskar till böter. Tjörnarpsborna, som verkligen uppskattade Oskars tjänstvillighet och körslor med Amalia, samlade ihop pengar till böterna. Det insamlade beloppet översteg ”med råge” bötesbeloppet, enligt Oskar, som tyckte att han gjort en av sina bästa affärer rent ekonomiskt.
Min broder Bengt och jag, som bodde på gamla telefonstationen, där Oskar ofta körde förbi, passade på att få åka hästskjuts med Oskar och hans häst Amalia, som var en vacker skimmel med kuperad ”rumpa”. Vi åkte då efter Amalia i fullt trav vägen ned mot idrottsplatsen och mot Oscars ställe. Det var nedförsbacke och sanden yrde från vägen och hästens hovar. Oskar hade diktat en sång och han sjöng högljutt under färden för sin häst Amalia och för oss:
Tjo Amalia väck, väck, väck
Med dina skinkor och späck, späck, späck
Sen får du dansa hur du vill
Vill du så tar vi en polka till
Amalia är krubbebitare, men jag fann på råd, berättade Oskar en gång.
Hur då, frågade vi?
Jo, jag tog ett fårskinn och spikade det på foder-krubban med ullen uppåt!!
Hjälpte det?
Nej, Amalia åt upp skinnet och fortsatte att bita i krubban.
Senaste kommentarer