”Du kanske inte har hört talas om Boklidenkärringarna? Några veckor varje sommar bor de i det stora röda huset ovanför tennisbanan. De är tjocka och har stora klänningar med små röda, gula och blå blommor på. När solen skiner sitter de i långa rader på bänkarna vid badstranden. De sitter där i sina underklänningar och på huvudet har de fåniga hattar som är gjorda av Arbetet.
Men när blåbären och hallonen är mogna försvinner de från badstranden, då finns de istället överallt i skogen. De haltar omkring där med en björkkäpp i ena handen och en pappkartong i den andra. Och hur de än bär sig åt – för båda händerna är ju upptagna – så är alla blåbär och hallon puts väck.
– Boklidenkärringarna är som pirayor, säger kapten Winberg. Han bor i en sommarstuga inte långt från oss. I sin ungdom har han seglat jordklotet runt många gånger, det var på den gamla goda tiden. En gång när båten låg förankrad vid en flodmynning i Sydamerika trillade en av besättningsmännen i. När han kom upp till ytan igen lade han armarna runt en boj och det hördes ett förfärligt skrik ett kort ögonblick.
– Aldrig så länge jag lever kommer jag att glömma det skriket, säger kapten Winberg. Och aldrig glömmer jag vad vi sen fick se. När vi efter ett par minuter lyckades få upp honom fanns det inget alls kvar av kroppen under vattenlinjen. Bara skelettet, allt annat var uppätet.
Så nu vet du hur Boklidenkärringarna är och du förstår nog också varför Lasse och jag har grävt fallgropar i skogen. ”
sid 68-69 Svante Körner: ”En sån härlig aptit!”
Köp boken här
Det kom ett vykort till Tjörnarpsbloggen från Stockholm:
”Bilden på vykortet är troligen tagen vid Kyrkstigen, dvs den gång- och cykelstig som gick mellan smedjan i byn och Kyrkbyn, och med tanke på den tekniska kvalitén i bilden troligen tagen någon gång vid förra sekelskiftet.
Många funderingar far genom mitt huvud när jag ser på bilden; varför sitter han där? Att det är en söndag får väl tas för givet eftersom han är uppklädd i bästa gåbortsstassen. Det kan väl i och för sig vara en hitrest från Lund eftersom man med viss fantasi kan få det till att han bär en studentmössa. I så fall kanske en botanikstuderande som begrundar Bokskogens biologiska mångfald. En söndagsledig ortsbo är nog ändå det mest troliga. Den vita mössan skulle i så fall kunna förklaras med att han satt ett vitt sommarkapell på vegamössan, söndagen till ära.
Vad gör han? Är han på väg till högmässan i kyrkan och tar han en välbehövlig paus efter att ha kämpat sig upp för den branta backen? Och sitter han och begrundar livets förgänglighet som en förberedelse inför mottagandet av gudsordet? Eller sitter han kanske och tänker tillbaka på gårdagens fröjder? Dansbanan i – och med det talande namnet – Bokskogen skulle väl i och för sig inte byggas förrän något decennium senare. Men hade den funnits hade han säker varit där och svängt sina lurviga. Hade han i så fall träffat en ny eller rent av en gammal kärlek och är det henne han sitter och tänker på?
Det är många tankar som ett gammalt vykort kan sätta igång. Men svaren får vi naturligtvis aldrig och tur är väl det. Hade vi svaren, hade vi inte fått ägna oss åt den stund av fantasiflykt som kortet nu bjöd oss på.
Om mina barn-barns-barn någon gång i framtiden skulle få tag i en av mina nutagna digitalbilder med ett liknande motiv, skulle de få det tusan så mycket tråkigare. Genom att högerklicka på bilden skulle de ju få nästan allt (tidpunkt, GPS-koordinater, exponeringsdata mm) serverat på fat och inte få uppleva tjusningen i att fritt få fantisera över vad en bild föreställer och vilken historia den berättar.”
Göran Jönsson, f d Tjörnarpsbo
Senaste kommentarer