”Du kanske inte har hört talas om Boklidenkärringarna? Några veckor varje sommar bor de i det stora röda huset ovanför tennisbanan. De är tjocka och har stora klänningar med små röda, gula och blå blommor på. När solen skiner sitter de i långa rader på bänkarna vid badstranden. De sitter där i sina underklänningar och på huvudet har de fåniga hattar som är gjorda av Arbetet.
Men när blåbären och hallonen är mogna försvinner de från badstranden, då finns de istället överallt i skogen. De haltar omkring där med en björkkäpp i ena handen och en pappkartong i den andra. Och hur de än bär sig åt – för båda händerna är ju upptagna – så är alla blåbär och hallon puts väck.
– Boklidenkärringarna är som pirayor, säger kapten Winberg. Han bor i en sommarstuga inte långt från oss. I sin ungdom har han seglat jordklotet runt många gånger, det var på den gamla goda tiden. En gång när båten låg förankrad vid en flodmynning i Sydamerika trillade en av besättningsmännen i. När han kom upp till ytan igen lade han armarna runt en boj och det hördes ett förfärligt skrik ett kort ögonblick.
– Aldrig så länge jag lever kommer jag att glömma det skriket, säger kapten Winberg. Och aldrig glömmer jag vad vi sen fick se. När vi efter ett par minuter lyckades få upp honom fanns det inget alls kvar av kroppen under vattenlinjen. Bara skelettet, allt annat var uppätet.
Så nu vet du hur Boklidenkärringarna är och du förstår nog också varför Lasse och jag har grävt fallgropar i skogen. ”
sid 68-69 Svante Körner: ”En sån härlig aptit!”
Köp boken här
Senaste kommentarer